ALEKSIS KIVI
Författaren ligger på sin dödsbädd i en liten stuga. Svetten pärlar i hans bleka ansikte. Som för att trotsa det oundvikliga, sträcker han upp sin hand mot taket och utbrister: Jag lever, lever. Stunden senare är den 38-åriga nationalförfattaren död.
Sitt korta liv till trots (1834-1872) hann Kivi uträtta mycket. Han lade bland annat grunden för den finska skönlitteraturen och han lämnade efter sig en unik och prosa-, drama, och poesiproduktion.
Under sina trettioåtta levnadsår, fick han genomleva fattigdom och skammen som hängde ihop med den, såväl som en flera emotionella kriser, den värsta då Finlands ledande litteraturkritiker, Ahlqvist offentligt förlöjligade hans texter.
Trots det, upplevde författaren själv att han alltid levde sitt liv till det yttersta, till och med på sin dödsbädd. Och med tanke på att man firar hans födelsedag som flaggdag i Finland, dog han kanske egentligen aldrig på riktigt.
EN TIDIG HÖSTMORGON ÅR 1846 när Aleksis är tolv år selar hans pappa Eerik hästen för att föra Aleksis till skolan. Med i vagnen lastas en säck bröd och en bytta smör. Samma kväll lämnas Aleksis kvar i Helsinki, för att bo hos en fängelsevaktmästare i en stugby för sjöman.
Skolans lärare är en gammal alkoholiserad skeppare, gubbe Granberg. För att få pengar till bröd och sprit, lär han nödställda barn att läsa och skriva på svenska.
Efter ett år i Granbergs lära började Aleksis på den tvååriga lägre elementärskolan, från vilken han fortsätter till högre elementärskolan redan efter ett år. I början av sina studier tillhör han klassens främsta, men under den tredje årskursen börjar svårigheterna som till slut kommer att få honom att sluta i skolan helt.
Kivi har dock bestämt sig för att inte ge upp. Efter självstudier tar han som 23-åring studenten och skriver in sig på universitetet. Under studietiden hamnar han i en spiral av skulder och han är så utblottad att han svälter. Hans hälsa försämras och hans självförtroende smulas sönder när han inte kan mäta sig med de svenskspråkiga studenterna. Kivi går inte föreläsningarna regelbundet och får aldrig en akademisk examen.
MEN HAN BLIR KÄR. Efter att borgardottern Albina Palmqvists föräldrar viftade bort den fattiga Aleksis frieri, förälskar han sig i en tysk dansös, Alina Frasa, efter att ha sett henne dansa på en restaurang. Senare, under sina mest kreativa år utvecklar Kivi en spökrelation till Mäntsäläs ungmö, den tio år yngre Aurora Hemmilä, dottern till en värdshusägare som hade mycket vackra ögon. Den gladlynta bondflickan inspirerar Aleksis poetiska ådra.
Men Aleksis har en mer långvarig relation som väntar bakom hörnet. Han träffar fanjunkarnas soldathems husmor, mamsell Charlotte Lönnqvist, hos vilken han bor i sju år. Under den tiden skriver han nästan hela sin produktion: Tolv dramer, en diktsamling och en roman. Därav har Charlotte Lönnqvist kallats den finska litteraturens fattigaste och mest betydelsefulla mecenat.
Det har spekulerats kring deras förhållande, huruvida den var den erotisk eller emotionell. Oavsett vilket, var den en anledning till att eftervärlden fick ta del av Aleksis Kivis litterära produktion.
Anteckningar ur Aleksis Kivis patientjournal:
Konstant nervös, egenkär, tål ingen kritik. Hjärtat ansträngt, värmevallningar i armarna. Har haft tyfus 2 eller 3 gånger. Klagar över värmeblossningar i huvudet och i kroppen, öser vatten över sig, var ute på stan och söp med sina vänner flera dagar i sträck. Fick då början till Delirium Tremens, som dock passerade (med milda hallucinationer). Har sedan dess varit sjuklig. Ahlqvists kritik har tagit hårt på honom. Har varit sängliggande.
SJUKHUSET I LAPINLAX, 1 MARS 1872. Albert Stenvall hämtar sin bror Aleksis Kivi och för honom till hemstugan i Tusby. Aleksis är psykotisk och har symptom på schizofreni. På nyårsafton tar Albert tag i sin brors hand och blir vittne till broderns berömda sista ord.
Författaren som skrev den allra första finska romanen, Seitsemän Veljestä dog sjuklig, fattig och missförstådd, men han lever än.
Text: Leo Ylitalo