TEMA SF MUSIKUNDRET
Jag är halvfinsk – om man ser till det rent genetiska – men jag har aldrig haft någon kontakt med min släkt på den finska sidan. Mitt finska efternamn har jag fått från min pappa. Han kom till Sverige i trettioårsåldern, som så många andra, för att arbeta här.
Trots att jag är halvfinne, har jag alltid känt mig som vilken svensk som helst och jag kan inte se att finskheten i mig skulle på något sätt ha präglat mitt musicerande eller mitt sätt att skriva musik.
Jag kan dock känna en viss samhörighet med personer som har liknande bakgrund som jag, med personer som också har finskt ursprung.
Det faktum att det finns många populära musiker och band med finsk anknytning i Sverige just nu, borde egentligen inte vara så konstigt. Om man tänker på hur många personer har finskt ursprung i Sverige idag, så finns det nog så många sverigefinnar som det borde finnas inom musiken.
Men det är svårare att definiera varför sverigefinnarna syns och hörs inom musiken just nu. Jag kan tänka mig att den första generationens finländare i Sverige, de som kom för att arbeta på industrierna, inte var redo att lämna sin arbetarklass eller sitt sociala sammanhang bakom sig. Deras barn och barnbarn, däremot har kunnat göra det och ägna sig åt självförverkligande på ett annat sätt.
Finskan som jag har lärt mig under åren är mycket begränsad. Jag kan yksi-kaksi-kolme och kiitos. Jag kan en sak till, förresten, ordet uutuus. Det stod så på shampoflaskan hemma. Det betyder nyhet, har jag fått berättat för mig.
Berättat för Sanna Posti Sjöman
Kristian Anttila (f.1979) är en indiepopartist från Göteborg. Hans tredje fullängdare "Lille Napoleon" släpptes i juni 2008. Sedan dess har han turnerat flitigt och skrivit material till sitt fjärde studioalbum, som kommer ut under våren 2010.