TANGOBOOM
GÖTEBORG, DECEMBER 2007. Kön utanför Pusterviksbaren är lång. Män och kvinnor från livets olika stationer huttrar tillsammans i den friska decemberkvällen. Den yngsta och äldsta har en åldersskillnad på närmare femtio år, men de har en sak gemensamt: De firar Finlands nittionde födelsedag med tango.
Men för många tar kvällen slut innan den har hunnit börja. Klockan är nio, men det är redan utsålt.
Övervåningen är en snårskog av dansande fötter. Längst bak i lokalen står kvällens solist, Timo Nieminen med orkester. Temat för kvällen är detsamma som för alla andra finska tangokvällar: Kärlek och svartsjuka. Livet och döden. Längtan bort till en bättre plats. Den finska naturen.
Vissa tar sig fram med raka arméryggar och utsträckta armar medan andra verkar mest vagga. Rougekinder letar trygghet mot kavajbeklädda bröstkorgar. Luften är kryddad med alkohol och rakvatten.
Efter flera frontalkollisioner är det dags att byta taktik och ta sig fram som alla andra: Ett-två-tre-stegbyte. Ett-två-tre-stegbyte. Att solodansa fram till baren tar en halv tango. Kvällens specialare är en shot, den finska pepparmintlikören Minttu. En man och en kvinna har tagit erbjudandet på för stort allvar och grälar på finska. Deras svordomar dansar tango.
Fem timmar senare är det betydligt glesare på dansgolvet. Tangon har fått ge vika för populärmusik. Minttu har sålt slut och det självständiga Finland har blivit ett år äldre. Ännu en framgångsrik finsk tangoafton är över. Det råder tangoboom i svenneland.