ZAC O´YEAH
När redaktören för den här nya svenskfinska kulturtidskriften, ödmjukt undrade om jag skulle kunna skriva några personliga rader till det första numret härifrån Indien där jag bor (och där jag dessutom troligen är den enda svenskfinska kulturpersonligheten) kändes det givetvis som en exceptionell ära. Åtminstone grunnade jag för mig själv att detta betyder att jag är nästan berömd – så långt borta som i Göteborg.
Därför beslutade jag – och beslutet var typiskt korkat (men det förstod jag först efteråt) – att jag förstås måste bevisa min finskhet, åtminstone så pass att jag klarar av att skriva lite sammanhängande meningar på det gamla modersmålet. (Och resultatet ser ni i den finska delen. Skräckinjagande, inte sant?)
För det är ju så att jag är född i Finland och var finsk medborgare åtminstone typ de första fem åren av mitt liv. Och därefter, så som det gick till på sjuttiotalet, flyttade familjen till Sverige. Pö om pö tvingades man därefter att anpassa sig till den nya kulturen och lära sig ett nytt språk. Jag tänker på just det här väldigt ofta, hur jag som ung person tvingades att i princip erövra en ny kultur och inte bara det utan vara snäppet bättre än klasskamraterna på svensklektionerna (så att man slapp bli retad eftersom det på den tiden inte fanns så många andra invandrare att reta), och att det i slutändan ledde till att jag valde den här författarbanan.