KJELL WESTÖ
Om han hade kunnat skriva perfekta fyra minuter långa popsånger, hade han aldrig börjat skriva femhundra sidor långa romaner. Vi besökte författaren och musikfantasten Kjell Westö i hans hemliga skrivarlya i Helsingfors gamla arbetarkvarter Berghäll och snackade om punk, språk och om hans fjärde och avslutande Helsingforsskildring.
KLOCKAN ÄR NÄSTAN TIO PÅ KVÄLLEN och sensommarskymningen börjar lägga sig över staden, när den helt svartklädda Kjell Westö öppnar dörren till sin hemliga skrivarlya. Han har haft översvämning i lägenheten och han beklagar om det luktar unket.
I hallen hänger en turnéaffisch med bandet Nyrok Dolls. Ur den blickar en rockigare version av författaren, iklädd skinnjacka och med gitarren hängandes runt halsen.
Vid sidan av skrivandet är musik Kjell Westös passion. Han bildade sitt första punkband redan på sjuttiotalet, men det var svårt för direktörssonen att hitta trovärdighet i en genre, som definieras av fattigdom, misär och utanförskap.
– Jag har till och med blivit dissad offentligt för att jag har sagt att jag gillar punk. Man menade att jag är en hycklande borgarbracka. Men jag ljuger inte, jag gillade musiken fast jag inte var rätt klädd.
Kjell Westö lär en gång ha sagt att hans högsta önskan var ett bli rockstjärna, men när det inte funkade, fick han nöja sig med att bli författare. Han skrattar när ämnet kommer upp på tal.
– Nej. Jag har aldrig haft ambitionen att bli rockstjärna, men jag ville däremot bli låtskrivare. Om jag kunde skriva perfekta fyra minuter långa popsånger så skulle jag inte skriva femhundrasidiga romaner.
Läs mer i Sheriffi # 1
Text: Sanna Posti Sjöman
Foto: Osmo Puuperä