Krönika
THELLA JOHNSON: JAKTEN PÅ DEN FINSKA TONÅRINGEN
Näetkö mitä on tapahtunut maallesi, mitä sinulle on tapahtunut?
Ser du vad som hänt med ditt land, vad som hänt med dig?
Frågan har uppfyllt mig sedan den ljöd brutalt ur min CD-spelare för sju år sedan. Raderna ovan inleder ett av spåren på Kalifornia, det tredje albumet från den osannolika gruppen Ultra Bra, 1990-talets finska popunder vars poetiska, humoristiska och vardagspolitiska texter skrevs av bland andra Finlands nuvarande arbetslivsminister, Gröna Förbundets multibegåvade ordförande Anni Sinnemäki. Säkerligen rymmer även denna låt ett budskap om typ Nato-debatten eller införandet av euron, som sammanföll med skivans utgivningsår, men för mig kom den att innebära ett sökande efter fotfäste; efter rötter och tillhörighet i ett hemland som var mitt men ändå inte.
Någonstans på vägen mot ett svenskt vuxenliv hade en pusselbit gått förlorad. När jag som 22-åring upptäckte Ultrorna och förlorade mig i deras underfundiga låtuniversum var det med en ironiskt dålig timing. Bandet hade splittrats ett år tidigare. Mitt första möte med musiken som skulle komma att förändra mitt liv ägde rum på en midsommarfest på Irland, där jag var utbytesstudent. I huset bodde några finländare, bland dem min nya vän Milja från Björneborg som förälskat sig i den gröna ön ett år tidigare och nu arbetade på en lokal lunchrestaurang. Hon och hennes finska vänner skrålade med i låtarna och pratade gamla minnen. Jag satt i soffan och lyssnade, gapande och storögd. Milja var den första finländska bekantskap jag gjort på närmare ett decennium.
Jag växte upp i åttiotalets Stockholm, med en finsk mamma och en pappa som är till hälften finlandssvensk. Farmor utvandrade från Borgå till Sverige mellan krigen. Mamma föddes i Tammerfors men växte upp norröver i Brahestad, tog studenten i Helsingfors och hamnade i Stockhom 1975 efter en sejour som hyttvärdinna på båten. Tack vare mamma och hennes envishet talar jag än idag flytande finska.
I skolan hade jag en eller två klasskamrater med liknande bakgrund. Inte som i de finska områdena i industristäder och bruksorter där det fanns hela skolklasser med barn som hette Suvi, Marja-Leena och Jere. Jag slapp bli kallad finnjävel och få stryk av svenska barn. Istället blev jag svensk med en dold finsk identitet som bara poppade upp till allmän beskådan på onsdagarna, när man inte gick in med de andra efter lunchen, utan styrde kosan mot hemspråksklassrummet på andra våningen. Man kände sig lite speciell och det var inte så mycket jobbigt som det var roligt och spännande. Vi lärde oss nya ord, fick stifta bekantskap med finska författare och sjunga sånger. Vi skrattade åt våra påhittiga kombinationer av finska och svenska ord, testade gränser genom att säga fula ord vi lärt oss till finskläraren Vuokko som ömsom log milt, ömsom rodnade, märkbart upprörd i sin vanmakt över tidernas förändring.
Fram tills jag var tolv tretton år var landskampen inom mig mer som en vänskapsmatch. Båda sidor var välkomna och jag kände mig hemma även då jag var borta. Om somrarna var vi på vårt lantställe i Björneborg eller hos mammas bästis i Brahestad. Ibland tog vi Helsingforsbåten från Stockholm och hälsade på de svensktalande småkusinerna i Borgå. Överallt väntade jämnåriga vänner på mig med nya lekar, nya ord att bruka och nya idoler att dyrka. Hos mormor och morfar i Åbo firade vi mellandagar och nyår och jag plöjde de senaste serierna om syskonen Minttu och Ville som mormor klippt ut åt mig ur husmoderstidningen Kotiliesi.
Det var i högstadiet som den inre landskampen blev till blodigt allvar. Nu hade även jag blivit en finnjävel som killarna på biljardhallen kunde mobba när andan föll på. Under min stegrande pubertet kunde jag allt oftare höra mig själv skrika Tyst! åt min mammas finska haranger. Jag följde inte längre med till Björneborg utan firade mina midsomrar med dyrköpt folköl vid plaskdammen i Observatorielunden.
När min morfar blev gammal och sjuk gick jag på gymnasiet och gjorde några resor med mamma för att besöka honom. Sommaren då han begravdes, i flaggbeklädd veterankista i ett kapell i Åbo, minns jag mig själv som en främling där jag stod och sjöng en farvälsång av The Cranberries för släktingarna vid begravningskaffet. Så mycket som jag borde ha frågat honom om kriget, om hans barndom i torpet som nu var vårt lantställe, om hans yrkesliv som fabrikschef i maskinindustrin.
Fem år senare satt jag i huset på Irland och lyssnade på Ultra Bra på högsta volym. Någon månad tidigare hade även min farmor dött. Återigen hade jag befunnit mig utomlands, återigen rest till begravningen. Jag grämde mig än en gång över allt jag inte frågat, om kriget, om barndomen, om farmors flytt till Stockholm och om kärleken till farfar som jag aldrig hann träffa eftersom han dog innan jag föddes. Jag var för övrigt inne i min första regelrätta livskris och det kändes som om allt var omöjligt och möjligt på samma gång. Midsommarkvällen erbjöd en stunds andlig lättnad och förströelse och ur stereon ljöd den mest underliga finska pop:
Kahdeksanvuotiaana tiesin, että maailma tuhoutuu, kaksintaistelussa suurvaltojen…
Vi bygger våra nationella identiteter på minnen, både egna minnen och andras. När jag plötsligt hörde känslan av att vara barn under kalla kriget beskrivas på mitt andra modersmål föll något inom mig på plats. Jag drabbades av en längtan så stark att den ett halvår senare hade fört mig till en tvåa i Helsingforsförorten Malm och ett jobb på YLE. Den här gången stannade jag i ett och ett halvt år, med Ultra Bras samlade produktion som explosivt soundtrack till mitt vuxna jags återseende av hemland nummer två:
Vi tittar på videofilmer hos Maria, dricker kaffe ur femmarkskoppar och världen är full av saker som omeletter, visum, rubikskuber och pelikaner. Ring aldrig hit igen!
Min jakt på förlorade tonårsminnen från 1990-talets Finland är ett hopplöst projekt. Hur jag än bär mig åt kommer jag aldrig att ha upplevt de åren på andra sidan sjön. Men jag fortsätter att jaga och har på kuppen fått nya vänner, nya spårvagnsrutter, favoritbarer och promenadstråk. Återigen nya ord, nya idoler.
Allt är nytt, men ändå märkligt bekant.
Thella Johnson är journalist, författare och musiker född 1979. Sommaren 2009 gjorde hon upp med svenska och finländska fördomar i programserien ”Hurrare och Finnjävlar” i Sveriges Radios P1.
Thellas Ultra Bra Top 5:
1) Kahdeksanvuotiaana
2) Säkeitä Erwin Rommelille
3) Musta, niljaisten lehtien kaupunki
4) Vesireittejä
5) Sankaritar
ASKO SAHLBERG: I SKUGGORNA FÖDDES EN TIDSKRIFT
DET HÄNDER SAKER I SKUGGORNA. Folk dagdrömmer, de möts, sidogatornas humana kultur får sin början. Ibland vågar sig en hejdlös idé ut ur skuggorna och blir synlig för alla. Vid sidan av mainstreamkulturen föds en ny synlig kultur.
Detta sker oavbrutet. Det har skett nu.
En ny kulturtidskrift är nämligen kultur. Det måste den vara, för allt är kultur. Divan som står på scen på Göteborgsoperan och gatumusikern framför stadens köpcentrum är båda kultur. Affärskvinnan som startar sin Jaguar och den ruggiga mannen som slumrar på parkbänken, kultur, kultur!
Därför är kulturen i denna tidskrift varken elitistisk eller populistisk. En definiering är inte ens nödvändig. Denna tidskrift nöjer sig med att kalla sig kulturtidskrift. Läs: Att den är skapad av och föds ur människan. Att den berör andra människor och lever på andra människors villkor.
Jag är en sverigefinsk författare. Det innebär att hela tiden påverkas av två språk. Det innebär också att jag måste bygga en bro mellan två språk och två kulturer.
Vi sverigefinnar är en – sett till vårt antal – en tystlåten minoritet. För tyst, om man frågar mig. För beskedlig, för ödmjuk. Vi borde vara stolta över det faktum att vår kultur kan definieras på tre sätt: det är sverigefinsk kultur, det är finsk kultur och det är svensk kultur. Därför måste vi verka som medlare och bygga broar. Eller rättare sagt: Se att broarna finns och våga kliva ut på dem.
DEN HÄR TIDSKRIFTEN ÄR EN SÅDAN BRO. Därför är det inte bara naturligt, utan snarare nödvändigt att denna tidskrift görs på två språk. Man kan stå på ett ben, men står man på två ben är det lättare att se sig om och betrakta världen.
Det hände något i mig när jag blev tillfrågad att bli litteraturredaktör för denna tidskrift. Jag hade länge levt i min egen värld, vid sidan av samhället och gjort vad författare brukar göra: Sitta i min lilla skrivarlya och skapa egna världar. Blivit en aning stollig. Det kan hända, att jag glömde klippa mina tånaglar.
Men nu blev jag tvungen att fundera på nytt kring de stora frågorna. Vad är litterär kultur? Vilken är relationen mellan det finska och det svenska språket? Finns det skillnader mellan de två ländernas moderna litterära kulturer? Vad borde man skriva om? Vem skall man skriva till? Borde jag börja borsta tänderna igen och köpa nya strumpor?
Jag funderade på detta ett tag och kom till slutsatsen att vi har en trist tendens att tänka för mycket. Vi grubblar kring våra framtida gärningar, huruvida de är rättfärdigade. Vi får nya idéer men stannar upp och ifrågasätter huruvida de är värda att förverkliga. Därför blir så mycket ogjort. Vi grubblar istället för att skrida till verket. Vi saknar mod. Vi borde istället göra, här och nu! När man så småningom hamnar i graven, är man väl antagligen för lat för att ens byta sovställning. Därför var det lätt att svara ja när chefredaktören frågade om jag vill bli Sheriffis litteraturredaktör.
Jag behöver inte grubbla kring den här tidskriftens framtid. Jag behöver inte tänka på nästa år, nästa månad, nästa vecka. Huvudsaken är att jag sitter här just nu och skriver dessa ord. För livet sker här och nu. Liv föds här och nu. Livet flåsar mig i ansiktet. Mina ord är liv.
I DETTA NUMMER TRÄFFAR VI TVÅ av de allra största finlandssvenska författarna, Kjell Westö och Monika Fagerholm. Båda har en läsarskara - inte bara i Finland - men även i Sverige. De representerar bland det bästa som den moderna finska litteraturen har att erbjuda.
Detta betyder dock inte att jag bara vill lyfta fram en särskild del av denna tidskrift. Bruksanvisningen lyder: Läs varje ord. I livet hör allting ihop med allt annat, även företeelser - som utåt sett - verkar vara helt skilda från varandra har ofta överraskande kopplingar. Det är en sak som jag har lärt mig av livet.
Jag erkänner att jag inte kan koka makaroner och att det tar tid för mig att klippa näshåren men tro på mig i detta nu: Alla kulturgärningar är dyrbara gärningar.
Asko Sahlberg (född 1964) är författare och Sheriffis litteraturredaktör. Han har skrivit åtta romaner, vunnit flera utmärkelser och varit nominerad till Finlandiapriset. Hans historiska roman Eklunden var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2005. Hans böcker har översatts till bland annat svensk och tyska. Hans nionde roman publiceras våren 2010.